tisdag 3 juni 2008

"En vansinnesfärd med bil ingenting att yvas över"

Resa tillbaka till New Delhi. Vi lyckas få tag i Stefan Jonsson, som är teknisk attaché på svenska ambassaden i stan, precis när vi har landat.
Det visar sig att han är på väg på semester med familjen, så det blir en snabbutryckning för att hinna med en intervju. Fast vid det här laget är en vansinnesfärd med bil ingenting att yvas över. Köra på fel sida i rusningstrafik… gäsp.
Efter en vecka i det riktiga Indien känns centrala Delhi halveuropeiskt och lite tamt på något sätt.
Vi laddar om för att åka vidare till Nepal, där vi ska filma i Himalaya i tre veckor.
Fast det är en annan historia.


Tillbaka i Delhi från det riktiga Indien.



Sveriges Tekniske attache´i New Delhi tror att Indien räknar med att tjäna pengar på bemannade rymdförder i framtiden

/Benny Eriksson

Indien klarar saker som ESA inte fixar

Filmdag i Chennai
Det här är en av världens mest tätbefolkade städer med någonstans mellan sju och åtta miljoner invånare. Här känner man tydligt av det ekonomiska uppsvinget I Indien. Det byggs i vartenda gathörn, och markpriser och hyror skjuter i höjden i takt med skyskraporna.
Samtidigt ser man utan svårighet att det ekonomiska uppsvinget inte gäller alla. Antalet människor som bor i slumoråden är bland de högsta i hela Indien.
Men trots att det borde finnas många andra saker att lägga pengar på, är det svårt att hitta någon som är kritisk till att landet nu ska skicka ut astronauter och ge sig in i utforskandet av världsrymden. Kanske beror det på att ISRO har väldigt gott rykte sedan gammalt, och den nya kursen ännu inte har fått genomslag? Kanske är det så att många i det här landet faktiskt är stolta över att kunna visa att den tekniska och vetenskapliga nivån är fullt i klass med väst – eller bättre.
Faktum är att Indien idag klarar saker som t ex den europeiska rymdorganisationen, ESA, fortfarande inte fixar; som att skicka ut en farkost i rymden och ta tillbaka den till jorden igen.

/Benny Eriksson

måndag 2 juni 2008

Indien satsar på bemannade rymdfärder

Rymdbasen i Sriharikota.

Avfärd klocka 06.00. Vi åker till Sriharikota – tre timmars resa norrut långs Bengaliska bukten. Här har ISRO sin raketbas, och det är härifrån Chandrayaan 1 ska skjutas upp i sommar. I likhet med många andra rymdbaser Sriharikota hyfsat nära ekvatorn – bland annat för att man ska dra nytta av jordrotationen när raketerna skjuts upp. Stället påminner ganska mycket om våtmarkerna runt Cape Canaveral I Florida, eller ESAs Centre Spatiale Guyanais i Franska Guyana, med ett stort undantag; det går kor överallt – till och med runt avfyrningsramperna. Medan vi befinner oss i Sriharikota meddelar ISRO att man planerar att skicka ut astronauter i omloppsbana 2015. Nyheten spär ytterligare på intrycket att Indien är på väg bort ifrån sin tidigare linje att bara utnyttja rymden för jordobservation och kommunikation – och numera vill räknas in bland de Stora Killarna och Tjejerna i branschen.


Meddelandet om den bemannade rymdfärden stör min uppmärksamhet så till den milda grad att jag glömmer bort att ställa den allra mest brännande frågan; vad gör dom med korna under uppskjutningarna? Finns det en speciell vaktstyrka som föser de undan dem? Blir det barbecue för de utländska gästforskarna?

Det är härifrån plattform 1 som den första indiska månfarkosten Shandrayaan 1 skjuts upp i sommar.


Att filma raketbaser innebär ofta att man landar i ett träsk vid ekvatorn…



/Benny Eriksson

söndag 1 juni 2008

Hotellet är nästan för flott

Kovalam Beach
Halva dagen ledig, eftersom vi hann färdigt med filmningen på Vikram Sarabhai Space Center redan i går. Vi passar på att göra ett studiebesök på Kovalam Beach. Reportageresor är ofta ett lotteri när det gäller boende, och det här är definitivt en högvinst. Faktum är att stället är lite väl flott för att det ska kännas helt O.K. Det mest pinsamma är att de envisas med att köra omkring gästerna i golfbilar inom området. Vid ratten sitter en chaufför i vit paraduniform.
Jag försöker trotsa regeln, och börjar bära min packning själv – men blir upphunnen och injagad i en golfbil innan jag har hunnit säga ”Thiruvananthapuram”. Bottennoteringen den här gången är ett hotell där luftkonditioneringen (modell bombplan) stannar var tjugonde minut hela natten – för att pysa ut en påträngande doft av herrparfym i rummet. Förmodligen är det avsett som någon form a luftrening – men fotografen Jonas svär på att han såg en mygga flyga in i giftmolnet – och falla död ned på hans kudde. På eftermiddagen packar vi ned badbrallorna och åker vidare till Chennai – före detta Madras. Framme vid midnatt.

Högvinst? Hur pinsamt känns det att åka omkring så här? Men gud nåde den som försöker smita undan de mjukmilitanta golfbilschaufförerna…( möjligen kan dricksen spela en viss roll i sammanhanget). Fotografen Jonas blir skjutsad.

Nitlott. Så här kunde hotellen också se ut. Stor omväxling...

lördag 31 maj 2008

Indien bygger återvinningsbar rymdfärja


Landar i Trivandrum – eller Thiruvananthapuram – som staden numera heter.
Indierna har tagit tillbaka de gamla namnen som var för komplicerade för de engelska kolonisatörerna.
Calcutta blev Kolkata, Bombay blev Mumbai – men ingen, allra minst folk som bor här, klarar av att säga ”Thiruvananthapuram” hela tiden.
Det var här som det indiska rymdäventyret började.
I Thumba – längs den sagolikt vackra Kerala-kusten – skickade Dr. Vikram Sarabhai upp sina första sondraketer på sextiotalet – och slog fast att Indien skulle vara ”second to none” när det gäller rymdprogrammet.
Än då gick landet en helt annan väg än de stora nationerna när det gällde det civila rymdprogrammet. På den tiden var det aldrig frågan om några resor till månen. Indien byggde saker som landet kunde ha direkt nytta av, jordobservations- och kommunikationssatelliter. Punkt slut.

Alla indiska raketer byggs fortfarande här i Trivandrum.
En poäng i sammanhanget är att Indien var utsatt för teknikblockad under lång tid.
Tanken – framför allt från amerikansk sida - var att förhindra att kärnvapenstaten Indien skulle få hjälp på traven med att bygga missiler. Resultatet blev att indierna tvingades utveckla helt inhemska raketer för att kunna skjuta upp sina satelliter.
Idag konkurrerar man med bland annat USA om kommersiella uppskjutningar – till en tredjedel av priset. Och i höst skjuter man upp den första prototypen till en återvinningsbar rymdfärja, som ska göra saker och ting ännu billigare, är det tänkt.
Så kan det gå.
/Benny Eriksson

fredag 30 maj 2008

Lär dig älska indisk trafikkultur


Vi avverkar del två i snabbkursen ”Lär Dig Älska Indisk Trafikkultur – Eller Sluta Åtminstone Krypa Ihop I Fosterställning Under Varenda Omkörning”.
Vi åker bil ett par mil utanför Bangalore, där ISTRAC ( ISRO Telemetry, Tracking And Command Network) bygger en helt ny anläggning för att skicka och ta emot signaler från Chandrayaan 1.
Det är här, under jätteantennerna, som vi börjar inse att det håller på att hända saker i den indiska rymdvärlden. Det byggs överallt, och de flesta som vi pratar med är uppfyllda av en nationell stolthet och pionjäranda, som är lite svår att handskas med för en misantropiskt lagd västerlänning.
Fortfarande arbetar ISRO med en budget som är pytteliten jämfört med NASAs, men pengarna ökar för varje år som går.
Och man ska komma ihåg att en indisk ingenjör kostar hälften så mycket som en amerikansk…


/Benny Eriksson

torsdag 29 maj 2008

Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk


Vi går upp i svinottan och iväg till Inrikesterminalen på Indira Gandhi-flygplatsen för att flyga till Bangalore.
Stan är centrum för den indiska rymdverksamheten. Här slutmonterar den indiska rymdorganisationen, ISRO, just Chandrayaan 1, Indiens första månfarkost.
Vi filmar och intervjuar, och missar precis ett team från Institutet för Rymdfysik i Kiruna, som är här för att sätta in ett av forskningsinstrumenten – SARA - som bland annat ska undersöka hur solvinden inverkar på månen.
Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk - och rätt oemotståndligt efter den första chocken. Det finns inget tillrättalagt eller insmickrande över den här stan.
Vi gör ett visst intryck genom att vägra äta med händerna och berätta att vi kommer från ett land med nio miljoner invånare. ”Sa du nio? Inte hundranio eller nio hundra? Snett, misstroget leende …

/Benny Eriksson