"En vansinnesfärd med bil ingenting att yvas över"

Resa tillbaka till New Delhi. Vi lyckas få tag i Stefan Jonsson, som är teknisk attaché på svenska ambassaden i stan, precis när vi har landat.
Det visar sig att han är på väg på semester med familjen, så det blir en snabbutryckning för att hinna med en intervju. Fast vid det här laget är en vansinnesfärd med bil ingenting att yvas över. Köra på fel sida i rusningstrafik… gäsp.
Efter en vecka i det riktiga Indien känns centrala Delhi halveuropeiskt och lite tamt på något sätt.
Vi laddar om för att åka vidare till Nepal, där vi ska filma i Himalaya i tre veckor.
Fast det är en annan historia.

Tillbaka i Delhi från det riktiga Indien.

Sveriges Tekniske attache´i New Delhi tror att Indien räknar med att tjäna pengar på bemannade rymdförder i framtiden

/Benny Eriksson

Indien klarar saker som ESA inte fixar

Filmdag i Chennai
Det här är en av världens mest tätbefolkade städer med någonstans mellan sju och åtta miljoner invånare. Här känner man tydligt av det ekonomiska uppsvinget I Indien. Det byggs i vartenda gathörn, och markpriser och hyror skjuter i höjden i takt med skyskraporna.
Samtidigt ser man utan svårighet att det ekonomiska uppsvinget inte gäller alla. Antalet människor som bor i slumoråden är bland de högsta i hela Indien.
Men trots att det borde finnas många andra saker att lägga pengar på, är det svårt att hitta någon som är kritisk till att landet nu ska skicka ut astronauter och ge sig in i utforskandet av världsrymden. Kanske beror det på att ISRO har väldigt gott rykte sedan gammalt, och den nya kursen ännu inte har fått genomslag? Kanske är det så att många i det här landet faktiskt är stolta över att kunna visa att den tekniska och vetenskapliga nivån är fullt i klass med väst – eller bättre.
Faktum är att Indien idag klarar saker som t ex den europeiska rymdorganisationen, ESA, fortfarande inte fixar; som att skicka ut en farkost i rymden och ta tillbaka den till jorden igen.

/Benny Eriksson

Indien satsar på bemannade rymdfärder

Rymdbasen i Sriharikota.

Avfärd klocka 06.00. Vi åker till Sriharikota – tre timmars resa norrut långs Bengaliska bukten. Här har ISRO sin raketbas, och det är härifrån Chandrayaan 1 ska skjutas upp i sommar. I likhet med många andra rymdbaser Sriharikota hyfsat nära ekvatorn – bland annat för att man ska dra nytta av jordrotationen när raketerna skjuts upp. Stället påminner ganska mycket om våtmarkerna runt Cape Canaveral I Florida, eller ESAs Centre Spatiale Guyanais i Franska Guyana, med ett stort undantag; det går kor överallt – till och med runt avfyrningsramperna. Medan vi befinner oss i Sriharikota meddelar ISRO att man planerar att skicka ut astronauter i omloppsbana 2015. Nyheten spär ytterligare på intrycket att Indien är på väg bort ifrån sin tidigare linje att bara utnyttja rymden för jordobservation och kommunikation – och numera vill räknas in bland de Stora Killarna och Tjejerna i branschen.

Meddelandet om den bemannade rymdfärden stör min uppmärksamhet så till den milda grad att jag glömmer bort att ställa den allra mest brännande frågan; vad gör dom med korna under uppskjutningarna? Finns det en speciell vaktstyrka som föser de undan dem? Blir det barbecue för de utländska gästforskarna?

Det är härifrån plattform 1 som den första indiska månfarkosten Shandrayaan 1 skjuts upp i sommar.


Att filma raketbaser innebär ofta att man landar i ett träsk vid ekvatorn…

/Benny Eriksson

Hotellet är nästan för flott

Kovalam Beach

Halva dagen ledig, eftersom vi hann färdigt med filmningen på Vikram Sarabhai Space Center redan i går. Vi passar på att göra ett studiebesök på Kovalam Beach. Reportageresor är ofta ett lotteri när det gäller boende, och det här är definitivt en högvinst. Faktum är att stället är lite väl flott för att det ska kännas helt O.K. Det mest pinsamma är att de envisas med att köra omkring gästerna i golfbilar inom området. Vid ratten sitter en chaufför i vit paraduniform.

Jag försöker trotsa regeln, och börjar bära min packning själv – men blir upphunnen och injagad i en golfbil innan jag har hunnit säga ”Thiruvananthapuram”. Bottennoteringen den här gången är ett hotell där luftkonditioneringen (modell bombplan) stannar var tjugonde minut hela natten – för att pysa ut en påträngande doft av herrparfym i rummet. Förmodligen är det avsett som någon form a luftrening – men fotografen Jonas svär på att han såg en mygga flyga in i giftmolnet – och falla död ned på hans kudde. På eftermiddagen packar vi ned badbrallorna och åker vidare till Chennai – före detta Madras. Framme vid midnatt.

Högvinst? Hur pinsamt känns det att åka omkring så här? Men gud nåde den som försöker smita undan de mjukmilitanta golfbilschaufförerna…( möjligen kan dricksen spela en viss roll i sammanhanget). Fotografen Jonas blir skjutsad.

Nitlott. Så här kunde hotellen också se ut. Stor omväxling...

Indien bygger återvinningsbar rymdfärja

Landar i Trivandrum – eller Thiruvananthapuram – som staden numera heter.
Indierna har tagit tillbaka de gamla namnen som var för komplicerade för de engelska kolonisatörerna.
Calcutta blev Kolkata, Bombay blev Mumbai – men ingen, allra minst folk som bor här, klarar av att säga ”Thiruvananthapuram” hela tiden.
Det var här som det indiska rymdäventyret började.
I Thumba – längs den sagolikt vackra Kerala-kusten – skickade Dr. Vikram Sarabhai upp sina första sondraketer på sextiotalet – och slog fast att Indien skulle vara ”second to none” när det gäller rymdprogrammet.
Än då gick landet en helt annan väg än de stora nationerna när det gällde det civila rymdprogrammet. På den tiden var det aldrig frågan om några resor till månen. Indien byggde saker som landet kunde ha direkt nytta av, jordobservations- och kommunikationssatelliter. Punkt slut.

Alla indiska raketer byggs fortfarande här i Trivandrum.
En poäng i sammanhanget är att Indien var utsatt för teknikblockad under lång tid.
Tanken – framför allt från amerikansk sida - var att förhindra att kärnvapenstaten Indien skulle få hjälp på traven med att bygga missiler. Resultatet blev att indierna tvingades utveckla helt inhemska raketer för att kunna skjuta upp sina satelliter.
Idag konkurrerar man med bland annat USA om kommersiella uppskjutningar – till en tredjedel av priset. Och i höst skjuter man upp den första prototypen till en återvinningsbar rymdfärja, som ska göra saker och ting ännu billigare, är det tänkt.
Så kan det gå.

/Benny Eriksson

Lär dig älska indisk trafikkultur

Vi avverkar del två i snabbkursen ”Lär Dig Älska Indisk Trafikkultur – Eller Sluta Åtminstone Krypa Ihop I Fosterställning Under Varenda Omkörning”.
Vi åker bil ett par mil utanför Bangalore, där ISTRAC ( ISRO Telemetry, Tracking And Command Network) bygger en helt ny anläggning för att skicka och ta emot signaler från Chandrayaan 1.
Det är här, under jätteantennerna, som vi börjar inse att det håller på att hända saker i den indiska rymdvärlden. Det byggs överallt, och de flesta som vi pratar med är uppfyllda av en nationell stolthet och pionjäranda, som är lite svår att handskas med för en misantropiskt lagd västerlänning.
Fortfarande arbetar ISRO med en budget som är pytteliten jämfört med NASAs, men pengarna ökar för varje år som går.
Och man ska komma ihåg att en indisk ingenjör kostar hälften så mycket som en amerikansk…

/Benny Eriksson

Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk

Vi går upp i svinottan och iväg till Inrikesterminalen på Indira Gandhi-flygplatsen för att flyga till Bangalore.
Stan är centrum för den indiska rymdverksamheten. Här slutmonterar den indiska rymdorganisationen, ISRO, just Chandrayaan 1, Indiens första månfarkost.
Vi filmar och intervjuar, och missar precis ett team från Institutet för Rymdfysik i Kiruna, som är här för att sätta in ett av forskningsinstrumenten – SARA - som bland annat ska undersöka hur solvinden inverkar på månen.
Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk - och rätt oemotståndligt efter den första chocken. Det finns inget tillrättalagt eller insmickrande över den här stan.
Vi gör ett visst intryck genom att vägra äta med händerna och berätta att vi kommer från ett land med nio miljoner invånare. ”Sa du nio? Inte hundranio eller nio hundra? Snett, misstroget leende …

/Benny Eriksson

Både vi och packningen överlever - mot alla odds

Jag och fotografen Jonas Andersson landar i Delhi strax efter klockan ett på natten – efter att ha varit på väg i 22 timmar.
Som tur är har vi pratat med hotellet om att skicka en bil för att möta oss.
Oturligt nog har dom skickat ett fordon som är obetydligt större än en åkgräsklippare. Och vi har mycket bagage. Efter Indien ska vi jobba i Himalaya i tre veckor, och släpar på två stora ryggsäckar, förutom TV-packningen.

”No problem Sir”, säger chauffören och kastar upp alltihop på taket, där vi faktiskt kan skymta ett minimalt takräcke. För säkerhets skull knyter han ett papperssnöre lite löst tvärs över hela härligheten – och sen drar vi i väg på två hjul.
Vårt första möte med indisk bilkörning blir precis så traumatiskt som befarat – men både vi och packningen överlever, mot alla odds.

/Benny Eriksson

ps. På bilden är vi på väg över alperna

Sex dagar känns som en halv evighet

Bilresan tillbaka till Johannesburgs flygplats är lika lång som resan dit.. Termometern utomhus visar på 37 grader. Flyg hela natten och frukost över Danmark.
Snö på Arlanda.
Det känns som om jag varit borta en halv evighet.

/Bodil Appelquist

Sista middagen på savannen

Vi börjar packa ihop oss. Det är dags för intervjuer och att försöka ta de sista bilderna så att vi inte kommer hem utan viktiga bitar för reportaget. Forskarnas arbete fortsätter med oförminskad intensitet i stekande hetta, morgon, dag och kväll. Deras tre veckor här är på väg att ta slut och vissa experiment måste göras om eller förfinas eftersom resultaten inte alltid blev efter förväntan. Kvällen kommer och vi äter vår sista middag på savannen, grillade grönsaker och kött över öppen eld.

/Bodil Appelquist

Avkoppling med giraffer och zebror

Vi har filmat säkert tio olika experiment. Vädret är på vår sida, inget regn men väl blixtar o åska under eftermiddagarna, vackra skådespel och ett avbrott i arbetet.
Jag och Simon kan koppla av en del under dagen och ägna oss åt att leta giraffer och zebror i omgivningen.
Imorgon är sista arbetsdagen för oss här.

/Bodil Appelquist

Tålamodsprövande forskning

Det är ett glatt forskargäng det här, skämten och pikarna haglar i luften samtidigt som jag och Simon får iaktta hur professorer och doktorer med 10-20 års utbildning krälar på marken, sätter blompinnar i den hårda jorden, högt räknar 1,2,3,1,2,3,1,2,3…. Den som står för räknekunskaperna, sittande i en stol med en cowboyliknande hatt är australiensaren Eric Warrent, professor i Zoologi vid Lunds universitet.
Upprepning, upprepning, upprepning. Så många års utbildning för detta…??
Grundforskning är verkligen grundlig inser jag, och tålamodsprövande. Det krävs stor förmåga till kreativa lösningar och anpassning. Ofta går experimenten inte alls som förväntat och då gäller det att tolka om resultat och slutsatser, tänka nytt, börja om.

Natten sänker sig och arbetet går in i ett nytt skede. Nu ska navigationen i totalt mörker granskas, med och utan hattar på de små huvudpersonerna. Dyngbaggar kan nämligen navigera med hjälp av polariserat ljus även från månen, något de är förhållandevis ensamma om. Det är detta som forskarna vill ta reda på mer om. I framtiden kanske det kan leda till ett helt nytt navigationssystem även för oss människor. Idag förlitar vi oss helt på GPS eller på magnetiska kompasser, båda systemen med sina egna brister och fallgropar.

/Bodil Appelquist

Dyngbaggarna får hattar

Morgon med sol som steker in genom tältduken rakt i ansiktet. För första gången får jag verkligen se hur det ser ut, hit dit vi kommit.
Det blir frukost och planering av dagens arbete. Forskarlaget lägger upp planen för de närmaste timmarna.
Mari Dacke, forskare från Lunds universitet, är projektledare och den som delar ut uppgifterna. Det ska tillverkas hattar åt dyngbaggarna! Sen ska forskarna iaktta hur baggarna fungerar när de inte kan navigera med hjälp av solen. Det är just detta allt handlar om –navigering. Därför har forskarna åkt över halva jorden för att kräla i dynga och smuts i tre veckor – och därför är vi här för att se hur den här typen av forskning går till.

Syftet är att på sikt utnyttja dyngbaggarnas navigationsförmåga i mänsklig teknik, för till exempel obemannade flygfarkoster. Och redan har mycket av resultat från forskning på insekters flyg och navigationsteknik kunnat omsättas i praktiken.

/Bodil Appelquist

Det är varmt, långt och jeepen saknar luftkonditionering

En kväll, en hel natt – vaknar nångonstans över Camerun. Landar i en helt annan del av världen - i Johannesburg i Sydafrika.
Hettan slår emot mig.
Fotografen Simon Stanford väntar utanför flygplatsen i sin jeep och vi börjar den långa färden rakt in mot Sydafrikas mitt.
Vi passerar småstad efter småstad och åker milslånga sträckor förbi monoodlingar av majs och solrosor.
Det är varmt, långt och utan luftkonditionering.
Först vid sen skymning kommer vi fram till ”campen” och möter forskarna som väntar vid grinden som ska hålla oönskade människor och djur borta.

Efter en första titt på skälet till den långa resan, på dom små insekter som går under det tilltalande namnet dyngbaggar, blir det middag över öppen eld ute på savannen.

/Bodil Appelquist