Indien bygger återvinningsbar rymdfärja

Landar i Trivandrum – eller Thiruvananthapuram – som staden numera heter.
Indierna har tagit tillbaka de gamla namnen som var för komplicerade för de engelska kolonisatörerna.
Calcutta blev Kolkata, Bombay blev Mumbai – men ingen, allra minst folk som bor här, klarar av att säga ”Thiruvananthapuram” hela tiden.
Det var här som det indiska rymdäventyret började.
I Thumba – längs den sagolikt vackra Kerala-kusten – skickade Dr. Vikram Sarabhai upp sina första sondraketer på sextiotalet – och slog fast att Indien skulle vara ”second to none” när det gäller rymdprogrammet.
Än då gick landet en helt annan väg än de stora nationerna när det gällde det civila rymdprogrammet. På den tiden var det aldrig frågan om några resor till månen. Indien byggde saker som landet kunde ha direkt nytta av, jordobservations- och kommunikationssatelliter. Punkt slut.

Alla indiska raketer byggs fortfarande här i Trivandrum.
En poäng i sammanhanget är att Indien var utsatt för teknikblockad under lång tid.
Tanken – framför allt från amerikansk sida - var att förhindra att kärnvapenstaten Indien skulle få hjälp på traven med att bygga missiler. Resultatet blev att indierna tvingades utveckla helt inhemska raketer för att kunna skjuta upp sina satelliter.
Idag konkurrerar man med bland annat USA om kommersiella uppskjutningar – till en tredjedel av priset. Och i höst skjuter man upp den första prototypen till en återvinningsbar rymdfärja, som ska göra saker och ting ännu billigare, är det tänkt.
Så kan det gå.

/Benny Eriksson

Lär dig älska indisk trafikkultur

Vi avverkar del två i snabbkursen ”Lär Dig Älska Indisk Trafikkultur – Eller Sluta Åtminstone Krypa Ihop I Fosterställning Under Varenda Omkörning”.
Vi åker bil ett par mil utanför Bangalore, där ISTRAC ( ISRO Telemetry, Tracking And Command Network) bygger en helt ny anläggning för att skicka och ta emot signaler från Chandrayaan 1.
Det är här, under jätteantennerna, som vi börjar inse att det håller på att hända saker i den indiska rymdvärlden. Det byggs överallt, och de flesta som vi pratar med är uppfyllda av en nationell stolthet och pionjäranda, som är lite svår att handskas med för en misantropiskt lagd västerlänning.
Fortfarande arbetar ISRO med en budget som är pytteliten jämfört med NASAs, men pengarna ökar för varje år som går.
Och man ska komma ihåg att en indisk ingenjör kostar hälften så mycket som en amerikansk…

/Benny Eriksson

Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk

Vi går upp i svinottan och iväg till Inrikesterminalen på Indira Gandhi-flygplatsen för att flyga till Bangalore.
Stan är centrum för den indiska rymdverksamheten. Här slutmonterar den indiska rymdorganisationen, ISRO, just Chandrayaan 1, Indiens första månfarkost.
Vi filmar och intervjuar, och missar precis ett team från Institutet för Rymdfysik i Kiruna, som är här för att sätta in ett av forskningsinstrumenten – SARA - som bland annat ska undersöka hur solvinden inverkar på månen.
Bangalore är stort, högljutt, fullt av folk - och rätt oemotståndligt efter den första chocken. Det finns inget tillrättalagt eller insmickrande över den här stan.
Vi gör ett visst intryck genom att vägra äta med händerna och berätta att vi kommer från ett land med nio miljoner invånare. ”Sa du nio? Inte hundranio eller nio hundra? Snett, misstroget leende …

/Benny Eriksson

Både vi och packningen överlever - mot alla odds

Jag och fotografen Jonas Andersson landar i Delhi strax efter klockan ett på natten – efter att ha varit på väg i 22 timmar.
Som tur är har vi pratat med hotellet om att skicka en bil för att möta oss.
Oturligt nog har dom skickat ett fordon som är obetydligt större än en åkgräsklippare. Och vi har mycket bagage. Efter Indien ska vi jobba i Himalaya i tre veckor, och släpar på två stora ryggsäckar, förutom TV-packningen.

”No problem Sir”, säger chauffören och kastar upp alltihop på taket, där vi faktiskt kan skymta ett minimalt takräcke. För säkerhets skull knyter han ett papperssnöre lite löst tvärs över hela härligheten – och sen drar vi i väg på två hjul.
Vårt första möte med indisk bilkörning blir precis så traumatiskt som befarat – men både vi och packningen överlever, mot alla odds.

/Benny Eriksson

ps. På bilden är vi på väg över alperna

Sex dagar känns som en halv evighet

Bilresan tillbaka till Johannesburgs flygplats är lika lång som resan dit.. Termometern utomhus visar på 37 grader. Flyg hela natten och frukost över Danmark.
Snö på Arlanda.
Det känns som om jag varit borta en halv evighet.

/Bodil Appelquist

Sista middagen på savannen

Vi börjar packa ihop oss. Det är dags för intervjuer och att försöka ta de sista bilderna så att vi inte kommer hem utan viktiga bitar för reportaget. Forskarnas arbete fortsätter med oförminskad intensitet i stekande hetta, morgon, dag och kväll. Deras tre veckor här är på väg att ta slut och vissa experiment måste göras om eller förfinas eftersom resultaten inte alltid blev efter förväntan. Kvällen kommer och vi äter vår sista middag på savannen, grillade grönsaker och kött över öppen eld.

/Bodil Appelquist

Avkoppling med giraffer och zebror

Vi har filmat säkert tio olika experiment. Vädret är på vår sida, inget regn men väl blixtar o åska under eftermiddagarna, vackra skådespel och ett avbrott i arbetet.
Jag och Simon kan koppla av en del under dagen och ägna oss åt att leta giraffer och zebror i omgivningen.
Imorgon är sista arbetsdagen för oss här.

/Bodil Appelquist

Tålamodsprövande forskning

Det är ett glatt forskargäng det här, skämten och pikarna haglar i luften samtidigt som jag och Simon får iaktta hur professorer och doktorer med 10-20 års utbildning krälar på marken, sätter blompinnar i den hårda jorden, högt räknar 1,2,3,1,2,3,1,2,3…. Den som står för räknekunskaperna, sittande i en stol med en cowboyliknande hatt är australiensaren Eric Warrent, professor i Zoologi vid Lunds universitet.
Upprepning, upprepning, upprepning. Så många års utbildning för detta…??
Grundforskning är verkligen grundlig inser jag, och tålamodsprövande. Det krävs stor förmåga till kreativa lösningar och anpassning. Ofta går experimenten inte alls som förväntat och då gäller det att tolka om resultat och slutsatser, tänka nytt, börja om.

Natten sänker sig och arbetet går in i ett nytt skede. Nu ska navigationen i totalt mörker granskas, med och utan hattar på de små huvudpersonerna. Dyngbaggar kan nämligen navigera med hjälp av polariserat ljus även från månen, något de är förhållandevis ensamma om. Det är detta som forskarna vill ta reda på mer om. I framtiden kanske det kan leda till ett helt nytt navigationssystem även för oss människor. Idag förlitar vi oss helt på GPS eller på magnetiska kompasser, båda systemen med sina egna brister och fallgropar.

/Bodil Appelquist

Dyngbaggarna får hattar

Morgon med sol som steker in genom tältduken rakt i ansiktet. För första gången får jag verkligen se hur det ser ut, hit dit vi kommit.
Det blir frukost och planering av dagens arbete. Forskarlaget lägger upp planen för de närmaste timmarna.
Mari Dacke, forskare från Lunds universitet, är projektledare och den som delar ut uppgifterna. Det ska tillverkas hattar åt dyngbaggarna! Sen ska forskarna iaktta hur baggarna fungerar när de inte kan navigera med hjälp av solen. Det är just detta allt handlar om –navigering. Därför har forskarna åkt över halva jorden för att kräla i dynga och smuts i tre veckor – och därför är vi här för att se hur den här typen av forskning går till.

Syftet är att på sikt utnyttja dyngbaggarnas navigationsförmåga i mänsklig teknik, för till exempel obemannade flygfarkoster. Och redan har mycket av resultat från forskning på insekters flyg och navigationsteknik kunnat omsättas i praktiken.

/Bodil Appelquist

Det är varmt, långt och jeepen saknar luftkonditionering

En kväll, en hel natt – vaknar nångonstans över Camerun. Landar i en helt annan del av världen - i Johannesburg i Sydafrika.
Hettan slår emot mig.
Fotografen Simon Stanford väntar utanför flygplatsen i sin jeep och vi börjar den långa färden rakt in mot Sydafrikas mitt.
Vi passerar småstad efter småstad och åker milslånga sträckor förbi monoodlingar av majs och solrosor.
Det är varmt, långt och utan luftkonditionering.
Först vid sen skymning kommer vi fram till ”campen” och möter forskarna som väntar vid grinden som ska hålla oönskade människor och djur borta.

Efter en första titt på skälet till den långa resan, på dom små insekter som går under det tilltalande namnet dyngbaggar, blir det middag över öppen eld ute på savannen.

/Bodil Appelquist